John Grant har tillsammans med John Clute författat en oumbärlig genrelitteraturencyclopedia,
The Encyclopedia of Fantasy (Little, Brown & Co 2007). I artikeln som länkas till nedan diskuterar Grant ingående fantasyns urartning från vildvuxén och "outforskad" fantastisk litteratur till strömlinjeformad, klichébaserad dussinlitteratur. Vad som kännetecknar merparten av dagens fantasyutgivning är ironiskt nog att den är fantasilös. Jag minns själv hur det såg ut i Sverige för bara cirka 15 år sedan, när jag börjat högstadiet, läst ut Ringen-trilogin och suktade efter mera. Inte nödvändigtvis mer i exakt samma stil, men mer böcker som stimulerade min fantasi på samma sätt. Av de författare som dominerat genren under de år som gått sedan dess var det väl antagligen endast Eddings som fanns tillgänglig i översättning. George R. R. Martin, en av de få "mainstream"-fantasyförfattare av idag som är värd att läsa, skrev vid denna tid skräckliteratur. På svenska kunde jag hitta Guy Gavriel Kays
Fionavar-böcker och Gene Wolfes tetralogi
Den Nya Solens Bok, men också äldre saker som Mervyn Peakes underbara
Gormenghast-trilogi, Jack Vances
Heliconia-svit och Lord Dunsanys edwardianska exotiska fantasterier (vilka haft stort inflytande på Tolkiens tidigaste alster, något jag dock inte kände till på den tiden). Den flod av översatt, mestadels amerikanskproducerad (ja, producerad snarare än skriven skulle man kunna säga i många fall) fantasy fick mig att tappa entusiasmen för hela genren under min gymnasietid, då jag mestadels fördjupade mig i romanförfattare som Joyce och Torbjörn Säfve, poeter som Rimbaud, Paul Andersson och Bruno K. Öijer samt skräck- och sf-författare som Philip K. Dick, Robert Anton Wilson, William Gibson och H.P. Lovecraft (om vilken jag skrev mitt specialarbete i tredje ring). Det var först när jag flyttade till Lund och började läsa vid universitetet där som mitt intresse för genren återuppväcktes, tack vare den välsorterade bokhandeln Pocket! i närheten av Clemenstorget. Mitt första fynd var Michael Moorcocks enorma svit
The Eternal Champion och särskilt då böckerna om Elric och Corum. Därefter upptäckte jag Jack Vance imponerande
Lyonesse-trilogi, Fritz Leibers härliga gamla Sword & Sorcery-historier och inte minst Neil Gaimans genreöverskridande produktion.
I Grants artikel nämns Dianna Wynne Jones bok
The Tough Guide to Fantasyland från 1997, en satirisk inventering av de klichéer som utgör byggstenarna i det trista miljonprogramshus Grant benämner "generic fantasy". Denna bok bör läsas av var och en som aspirerar till att förnya genren. Jag skulle dock rekommendera att denne inte endast lärde sig vilka stereotyper som bör undvikas, utan även sökte sig tillbaka det stoff varur fantasyn en gång sprang: myterna och folksagorna i deras ursprungliga och oförvanskade skick. Först när man bekantat sig med detta arketypiska urstoff kan man, för att låna en fras från haiku-diktaren Bassho, ge sig ut att söka vad de gamla mästarna sökte (och inte deras fotstpår). Tillsammans med Wynne Jones bok bör man förmodligen också ta en titt på Christopher Paolinis
Eragon, ett perfekt avskräckande exempel i den mån att den unge författaren, vilken uppenbarligen älskar genren (eller åtminstone det han har läst ur den) okritiskt anammat i stort sett varje tänkbar kliché och till råga på allt "lånat" större delen av intrigen rakt av från
Star Wars,
The Dragon Riders of Pern och Tolkien (och jag kan i detta sammanhang inte undanhålla mig ifrån att tipsa om en
rasande kul videorecension av filmatiseringen av
Eragon från 2006). Resultatet är en underhållande uselt skriven historia på nivå med genomsnittlig fan fiction. Att historien bakom publikationen av Paolinis böcker dessutom visar hur cyniskt spekulerande dagens bokbransch är gör förstås inte saken sämre (mest skrämmande är i och för sig att jag själv hade kunnat bli Paolini, om jag fötts "hinsides haven" som det heter på beprövad fantasyparlör).
John Grant - "Gulliver Unravels: Generic Fantasy and the Loss of Subversion"
