Japans berg

Idag på tåget mellan Kyoto och Osaka slogs jag än en gång av hur imponerande bergen här i Japan är. Geologiskt sett är Japan ett mycket ungt land, och därtill även ytterst seismiskt aktivt (häridagarna fick en av landets mest berömda vulkaner, Sakurajima i provinsen Kyushu, ett större utbrott, och så sent som iförrgår väcktes jag av ett mindre jordskalv) eftersom den japanska arkipelagen ligger på gränsen mellan två kontinentalplattor. Detta är också anledningen till att landet har få sandstränder - den typiska japanska kustlinjen består av branta klippor och berg som stupar mer eller mindre rakt ner i havet (några av de mest berömda sandstränderna här, t.ex. Shirahama i närheten av Wakayama, har fått sin sand importerad från Australien). Japans unga berg är onötta, branta, med ofta mycket spetsiga toppar. Trots branterna har många av de berg vilka omcirklar Kyoto delvis använts för odling av cederträd (sugi på japanska). Bergen har också sedan urminnes tid utgjort en födokälla. Många är de ätbara örter, plantor och rötter som finns att hämta därifrån. Bland annat äts inlagda skott från en lokal bräkenvariant. Den som vill bestiga berg i Japan bör räkna med dålig eller ingen mobiltäckning, branta och inte sällan svårvandrade stigar - de mest kända bergen har dock ofta vägar eller bredare stigar snirklandes upp för sig. Vildsvin och i mindre utsträckning japanska björnar förekommer lokalt och kan utgöra en fara för oaktsamma vandrare. Den välkända och charmerande japanska apan är lyckligtvis mestadels harmlös...



Badande japanska apor.

Likt i många andra kulturer (jfr. grekernas Olympos, indoariernas mytiska "midnattsberg" Meru) förknippas även i Japan berg med det gudomliga och det övernaturliga. I likhet med stora gamla träd, underliga klippblock och dylika naturfenomen ses även vissa berg, särskilt sådana med ovanliga eller dramatiska former, som ett slags inkarnerade gudomligheter eller kami. Mest känt är troligen vulkanen Fuji-san väster om Tokyo, vilken även sedd från långt håll utgör en högst vördnadsinbjudande åsyn. Bergstoppar har även i flera fall tjänat till plats för tempel, helgedomar och kloster. Det högsta av bergen kring Kyoto, Hieizan (beläget strax nordost om staden) var under flera hundra år ett viktigt centrum för den buddistiska Tendai-sekten. Från templet Enryakuji på toppen av Hieizan utövades en makt som inte enbart var av religiös art, utan även politisk - i likhet med några av munkordnarna i det medeltida Europa förfogade man nämligen även över en egen armé. Några av de heliga bergen fick för övrigt inte beträdas av kvinnor. Det var dock inte enbart det gudomliga berget självt som kunde vredgas ifall något sakralt påbud bröts - enligt japansk folklore bebos nämligen de flesta bergstrakter av allehanda mindre gudomligheter, demoner och oknytt. Till de sistnämnda räknas bl.a. tengu, en ras av långnästa vättar besittande allehanda magiska krafter. Enligt tradition skall flera av landets legendariska svärdsmän ha lärt sig stridskonster från dessa annars människoskygga väsen. Den kryptozoologiskt intresserade bör veta att tsuchi-no-ko dväljs bland Japans berg. Att döma av förmenta fotografier av dessa kryptider florerande i tabloider och tidskrifter är det inte omöjligt att det rör sig om en oupptäckt inhemsk eller illegalt importerad och sedermera lössläppt variant av skinken.



Hieizan sedd från Biwako-sjön, Japans största insjö.